H03 Hjälpmedel , version två

2009-01-15, version två
Förslag till utlåtande över motionen H03 Hjälpmedel till personer med nedsatta kroppsfunktioner från Tensta socialdemokratiska förening

Arbetarekommunen instämmer i motionärernas åsikt om att politik är att vilja och att solidaritet inte bara ska visa sig ord utan även i handling. Denna inriktning har varit alltid vägledande för den socialdemokratiska välfärdspolitiken. På vissa områden har välfärden kommit mycket långt. På andra områden är det lång väg kvar till ett rättvist samhälle.

Det är mycket glädjande att en stor del av de välfärdstjänster som finns inom vård och omsorg idag erbjuds inom ramen för en gemensam och solidarisk finansiering. Samtidigt tillkommer ständigt nya tjänster, produkter och behandlingar på dessa områden. Detta gäller i synnerhet på hälso- och sjukvårdens område där nya läkemedel, nya behandlingar och nya metoder ständigt lanseras. Välfärdssamhället tvingas hela tiden till avvägningar om vad som är möjligt att erbjuda. Samtidigt är den snabba utvecklingen något som ska bejakas.

Vad som ska ingå eller inte i välfärdsåtagandet är en fråga som ständigt måste diskuteras. Ständiga prioriteringar mellan behov och tillgängliga resurser är av nöden. Till exempel har frågan om tandvård för vuxna länge varit utan några större subventioner. Först under slutet av den förra mandatperioden fanns det ekonomiska möjligheter för den socialdemokratiska regeringen att genomföra en tandvårdsreform som skulle innehålla en reell subvention.

Motionärerna kräver att representanter i riksdag, landsting och kommuner ska verka för att de orättvisor som innebär att vissa grupper i samhället inte har råd med hjälpmedel undanröjs. När det gäller hjälpmedel är den grundläggande frågan vilka hjälpmedel som är betrakta som egenvård och inte. Egenvård betraktas som en egen angelägenhet och innebär ett kostnadsansvar för den enskilde.

Länge har s.k. konsumentprodukter som kompenserar för funktionsnedsättning och som går att införskaffa i öppna handeln setts som produkter för egenvård och följaktligen den enskildes ansvar. Som definition för hjälpmedel betraktas produkter som kräver hälso- och sjukvårdens särskilda kompetens för förskrivning och utprovning.

Sådana hjälpmedel för funktionshinder är landsting och kommuner enligt hälso- och sjukvårdslagen skyldiga att tillhandahålla. Genom politiska beslut i kommuner och landsting avgörs vilka typer av hjälpmedel som ska erbjudas, vilka eventuella avgifter och vilka eventuella högkostnadsskydd som ska tillämpas. Följaktligen råder helt olika regler inom olika delar av landet. Upp till 300 olika bedömningar görs idag i Sverige när det gäller rätten till hjälpmedel. Här finns grogrund för orättvisor.



Detta till trots måste arbetarekommunens styrelse konstaterar att det rådande ekonomiska läget inte tillåter att ytterligare utfästelser görs om vad som ska ingå i de samhällsbetalda hjälpmedlen . Den ekonomiska krisen kommer snarare att innebära att vi de kommande åren tvingas fokusera på att bibehålla och värna dagens välfärdsåtagande.

Dock instämmer Arbetarekommunens styrelse motionärernas åsikt om att rätten till hjälpmedel idag inte uppfylls på ett tillfredsställande sätt. I det förslag till sjukvårdspolitiskt program som tagits fram av partistyrelsen inför partikongressen i höst, konstateras att en
nationell strategi behöver tas fram för hur vi resursmässigt och organisatoriskt ska klara att möta ett växande hjälpmedelsbehov. En sådan strategi borde tydliggöra hur sjukvårdshuvudmännen utifrån sitt hjälpmedelsansvar kan bidra till att förverkliga de handikappolitiska och äldrepolitiska målen.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår Arbetarekommunens styrelse årsmötet besluta

att avslå motionen.